Popafton 010720

Tanken var en lågmäld kväll med substansiell populärmusik. Lågmäld musikaliskt genom att den akustiska gitarren och det icke skråliga stod i centrum. Lågmäld attitydsmässigt då ingen av artisterna var extroverta scenapor utan intresserade sig mer för dela med sig av musik och text än att posera poppigt eller ha de rätta scenkläderna.

Första akt på scenen var PseudoPlotinos, med sig hade han Jonas J som kompade på elförstärkt gitarr. Lo-fi med en melodiös popkärna, eller tvärtom. Musiken var inte direkt och trallvänlig men smittar på det vis att den fastnar någonstans långt bak i huvudet och dyker överraskande upp lite då och då.

Erac 9 skulle ta vid efter PseudoPlotinos men det verkade som om han inte tänkte dyka upp, efter en stunds väntan kom vi fram till att det bästa var att låta Olsson gå på i förtid och se om Erac dök uppp senare. När Linda stod på scenen och just börjat förklara ändringarna i spelplanen kommer Erac intrampandes, organisationen ursäktar sig och meddelar att allt kommer fortskrida som planerat.
Som vanligt var Erac 9 briljant, med sitt slarviga men ändå intelligenta gitarrspel skapar han en stämning som på samma gång är såväl färgglad som karg. De nakna och sanna texterna talar till de nivåer inom oss som vi idag oftast lämnar obeträdda, de bortrationaliserade mänskliga självklarheterna. Det är inte ofta det blir mer enkelt och angeläget än i Eracs biografiska små utflykter. Möjligtvis var han mer förvirrad än vanligt denna kväll och ägnade mycket tid till att försöka påminna sig om vilka låtar han kunde tänkas spela.

De två bröderna i Olsson One Man Band hade för kvällen tagit in sin kusin i bandet som trummis, lite skeptiska var vi allt till trumskrammel denna i övrigt lugna och mogna kväll. Olsson hade tuffat till sig sedan sist vi stötte på dem, en del av det vackra och sentimentala hade fått ge efter för en drivigare och lite mer ickekrussidullig popmusik. Dock gör de intelligenta arrangemangen att musiken känns mycket mer nyanserad och finurlig än annat i genren. Bröderna har även en god förmåga att sjunga skevt, inte så att det blir falskt och fult utan de tangerar spännande dissonanser och tillför på så sätt en nerv och förtjusande kittling. Oron inför trummorna lade sig snabbt då det stod klart att orkestern smälte in i det övriga musikutbudet utan problem.

Erac 9 gick återigen upp på scenen, denna gång tillsammans med Erik Palm under namnet Garden Angel. Duon kompade varandras låtar, ibland med ett smått förvirrat och kontrastrikt växelspel. Man kan tro att det skulle vara svårt att få en bra helhetskänsla mellan Eracs bångstyriga frustrationspop och Erik P´s lugnare och mer finstämda Nick Drake-aktiga musik, men de fyllde ut varandras låtar riktigt bra. Eracs gitarrspel gav en liten äventyrlig och ungdomlig dimension till Eriks låtar. Erik lade en vacker och salongsröd fond till Eracs bleknade och matta riff.

PP7 Gaftzeb bjöd i huvudsak på smakprov av ännu inte släppta låtar. Det var ett tag sedan vi hade hört PP7 live och han verkade ha mognat och blivit mer farbroraktig. Antingen berodde det på att han enbart uppträdde med gitarr och med mer lugna låtar eller så har isolationen och tankarna i Vällingby gett ro. Textmässigt så kändes det som om mycket av det nya var mer nedstrippat och minimalt, stundtals kändes det som om han tappat en del skärpa (En oro som försvunnit när vi nu hört texterna i de musikaliska arrangemang de var tänkta).
Som vanligt bjöds det på betraktelser från den tragiska vardagen och som vanligt uppstod lite av den tryckta och småbesvärliga stämning som brukar infinna sig under PP7´s framträdanden.
Rollen som arrangör är alltid förvirrande då man har att göra med PP7 Gaftzeb, även om man inte vill så gnager ofta en skuld i det faktum att man dragit folk till en föreställning som med största sannolikhet får dem att känna sig illa till mods eller till och med utpekade som någon form av förövare. Men med lite distans inser man hur rätt man gjort, inte minst denna afton.

Idéen med en popafton var god, och det var med säkerhet det mest intressanta som hände i Falun sommaren 2001 om man ser utifrån musikkvalité. Dock kändes inte aftonen särskilt AkA, snarare som ett väldigt, väldigt lyckat Vallarockcafé eller halvtaskigt Förtappades. De sociala spänningar och den obekvämhet som ofta präglar ett AkA-arrangemang (i alla fall från vårt håll känt) uteblev helt denna afton. Folk satt kravlöst i lugn och ro, ohotade i sina små revir. Aftonen var välbesökt, vilket i och för sig är trevligt, men det bäddar även för en skyddande anonymitet. Att publiken fläckvis var relativt konformt uniformerad spädde även det på våran övertygelse att någonstans hade vi gjort en miss i utformandet av kvällen.
Därför var det härligt, och nödvändigt, att PP7 Gaftzeb avslutade med att ge arrangemangets relativt utslätade och förlåtande profil en del skönhetsskavanker.
En Popafton är ingenting som återkommer via AkA.

Bilder: PseudoPlotinos, Erac 9, Olsson one man band, Garden Angel, PP7 Gaftzeb.

aka / aktiviteter

aka@akultur.org