Kollektiv skivlyssning
Musik är en central del i mångas tillvaro, tyvärr reduceras den ofta i
sociala sammanhang till en ljudfond eller en maskering. AkA tror dock att
man kan umgås kring musiken istället för framför eller bakom den genom att
gemensamt lyssna på musik under koncentrerade former och efteråt diskutera
sina tankar och upplevelser. Nedan listas den musik som spelats vid de olika lyssningarna samt en kort sammanfattning av hur det lät. 050703
050527
041024
041010
040905
040822
040718
040704
040606
040523
040509
040425
??????
011202
Rat Pack blandar retrogarage och den nya skolans rock n´ roll a´la Backyard Babies med 80-tals heavy metal. Fartiga texter om bilar, partyn och annat rockigt går hand i hand med den flåsande musiken och musikernas image. "The "Priest" they called him" är en kort och skum novell av bisarrförfattaren William S Burroughs. Författaren läser själv denna svårgreppbara berättelse över en illa tilltygad version av "Stilla Natt" spelad på gitarr av Nirvana´s Kurt Cobain. Melodin är mestadels dränkt i skärande rundgång, våldsamma utbrott och dissonanta drones. En intressant kombination av litteratur och friformspunk. Mimaroglu och Cage´s stycken var konkret musik, alltså musik baserad på i verkligheten förekomande ljud vilka spelas in, redigeras och behandlas elektroniskt. Eller befintliga inspelningar som man stöter på och använder sig av, "found sounds", en tidig form av sampling kan man säga. Mimaroglu´s "Agony" är dystert och lite hotande i soundet med mörka grymtningar vilka planlöst bryter fram i ljudbilden. Ett smart användande av stereobredden ger nästan känslan av att fysiskt omgivas av dessa läten. "Fontana Mix" är betydligt lekfullare och mer nyanserat stycke. Alltifrån små oljudsattacker till radioschlager dyker upp i ljudkollagen. Här representeras många olika känslolägen i en lätt förvirrat men fritt och opretentiöst ljudpoem. Tribes Of Neurot´s ambient är lågmäld men samtidigt oerhört kraftfull. Djupa mullerflöden toppade med vassare, svepande ljud eller små stråkloopar väcker bilder av primitiva, friktionsfyllda geologiska eller glaciära processer. 011118
Etherealites gör här dub i en hyllning till King Tubby. Dock är dessa djupa, karga ljudlandskap utan särskilt många inslag av konventionella instrument och slingor långt mer intressanta än King Tubby´s mer popreaggae ljudande musik. Detta är monotona rytmer och vidsträckta klanger med en nött och matt ljudbild. Tyvärr gick inte basen fram så bra under uppspelningen vilket störde helhetsupplevelsen. De fyra Radiohead spåren är livespelningar från deras senaste turné, släppta som mp3:or på bandets hemsida. Tre av spåren går i den skola av elektronisk poppsykaldelika som bandet tagit till sig och utvecklat på de senare skivorna. Ett spår går i mer ordinära fotspår och är centrerad kring akustisk gitarr och sång. Radioheads experimentella sida kommer mer till sin rätt live än på skiva då de på scen ger utrymme för utdragna improvisationer och mer bångstyriga klangbyggen. Velvet Underground i sin mer svårsmälta form. Enformigt, nästan rituellt entaktstrummande ackompanjerar lika enformiga gitarrmattor. Ett borrande vasst oväsen med få nyanser. Det första stycket innhöll en lite fylligare gitarr, inte helt olik det klassiska Hendrix-soundet, som sprängde in här och där och bröt av. Intressant om än ogästvänlig lyssning. Playground Ritual är ett lite pretentiöst dansmusikstycke. Organiska och föränderliga bakgrunder av lätt exotisk karaktär lägger en grund över vilken drum n´ bass basar, skevt tempoanpassade loopar och vassa, syntetiska trummor bygger en egensinnig och något svulstig musik. Det var för konventionellt för att kvala in hos det intellektuella techno avant gardet men ändå eget och spännande. The Avalanches gör jyttriga och charmiga samplingskollage i gränslandet mellan dansmusik och pop. Det första stycket började i ett flöde av röstsamplingar och sönderklippta trummor och avslutade i ett stort, DJ Shadow doftande beat. Deras remix på Manic Street Preachers "So Why So Sad" befinner sig långt ifrån originalets kalla sterilitet. Tankarna förs närmast till en avslappnad nattlig session på någon 70-tals, folkmusikinfluerad gröna vågen festival. En mängd slitna akustiska instrument har tillförts, trummorna funkats upp samt en massa atmosfärs- och publikljud lagts på. Det enda man rakt upp och ner känner igen från originalet är sången. 011111
Fugazi spelar i gränslandet mellan pop och hardcore. Av någon anledning har bandet nått kultstatus och utpekas som spjutspetsband i genren. Kanske på grund av deras konsekvent antikomersiella hållning eller att deras frontman Ian McKay har en bakgrund i klassiska bandet Minor Threat. Dessa tre spår är ganska snälla och melodiösa med ett stänk av punkattityd. Tidvis angränsande musiken saktepunken. Spiritual Pop Songs är en må bra skiva, tänkt att ackompanjera ens inre sökande och även hjälpa till att formulera villkoren för ens yttre liv. Dansversionen av "I Believe In Good" är musikaliskt ett småcharmigt försök till att göra gammal acid. Tim Ray rappar över detta på ett närmast skrattretande sätt. Sedan brister han ut i en sjungen refräng där han förklarar att han inte tror på sjukdom och ondska och dylikt, han tror bara på det goda. Om det är självterapi eller verklighetsförnekelse är upp till lyssnaren att avgöra. Hazard är ett svenskt enmansprojekt vilket kombinerar mörk elektronisk musik med fältinspelningar och konkreta ljud. Över en grund på två till tre statiska toner bygger Hazard sin musik med hjälp av brus, skrap och små loopade sekvenser. John Cage´s Prelude for Meditation är ett kort och minimalistiskt stycke framfört på preparerat piano. Det är oerhört glest mellan tonerna och tystnaden spelar en roll nästan lika mycket som själva musiken. Någon melodi kan knappast skönjas, tonerna upplevs närmast som slumpmässiga och oberoende av varandra. Musiken var väldigt lugnande och avslappnande. 011028
Jets to Brazil spelar en relativt konventionell pop/rock med rötter i college- och FM-rock. I musiken gjordes ansatser till det mindre anonyma. Partier och riff vilka förde tankarna till band som Eels och Pulp påbörjades men bandet tenderade att åter falla tillbaka till mer icke specifika popstrukturer.
Allgén var Sveriges i särklass mest egne och bisarre musikaliske
modernist. Med stor bestämdhet och kompromisslösa visioner om musikens
uppbyggnad tonsatte han i hela sitt liv, i stort sett utan att få
någonting uppfört. Hans musik ansågs av samtida vara ospelbar i all sin
komplexitet. Claude Loyola Allgén brann inne i sitt hus 1990. Fantasia är
ett av få stycken som inspelats och är förmodligen det enda som finns
utgivet på skiva. Det är ett stort pianostycke på 49 minuter. De första
15-20 minuterna är väldigt organiska med ständigt nya figurer och klanger.
Vissa upplevde det som att teman återkom , dock med ny rytmik och
motklanger. Efter cirka 20 minuter gick musiken in i en mer bullrig och
aggressiv fas. Snabba vandringar upp och ner bland tonerna och ett hårt
bankande och dånande i de lägre oktaverna gjorde detta parti svårsmält och
nästintill fysiskt uttröttande. Det var svårt att behålla koncentrationen
på musiken och tankarna sökte lugn och ro på annat håll. I slutminuterna
lugnade musiken ner sig och återgick till den vindlande och upptäckande
form den började i. Man upplevde flertalet gånger att musiken gjorde
ansatser att avsluta, lugna ner sig och tona bort. Men alldeles innan den
logiska ändpunkten andades den in och rullade igång på nytt. 011014
Buena Vista Social Club är en film och skiva som dokumenterar gitarristen Ry Cooder´s resa på Kuba där han söker upp gamla musiker i syfte att med dem spela traditionell kubansk musik. Det är en hel del blås och traditionellt gitarrspel. Musiken såväl produktionen känns genuin och trogen den musikhistoria de vill lyfta fram. De två spåren av William Orbit var dansorienterade i sitt sound. Det första stycket kändes dock som om det hade lite släktskap med Buena Vista Social Club, lager efter lager av latin- och västindiska rytmer bygger upp en monoton och lite stel sekvens. Detta kändes väldigt sterilt och kallt i jämförelse med BVSC. Ed Harcourt låter, trots att han är engelsman, som en modern amerikansk singer/songwriter som blickar åt det traditionella, fast med större instrumentering och arrangemang än vad man kanske oftast stöter på i genren. Den första låten var en yvig historia med bland annat baklängesgitarrer vilka låg aningen ur takt, klockspel och andra småinstrument vid sidan av grundsättningen piano, gitarr, trummor och bas. Stycket upplevdes av många som överarbetat och plottrigt. De följande låtarna var mera avskalade och direkta, pianot stod ofta i centrum och sången var framflyttad och kändes mera kärnfull. I sina bästa stunder lät det som en blandning av Tom Waits och 16 Horsepower. Återigen hade PseudoPlotiono med sig ett knippe av sina egna låtar. Den lågmälda pop som är hans signum kompletterades i dessa inspelningar med snärtiga trumprogrameringar vilka gav låtarna en skum atmosfär av lo fi möter synthpop. Vissa ansåg att kontrasten mellan vassa trummor och varma murriga gitarrer störde stämningen medan andra tyckte att de tillförde något och gjorde det hela spännande. Aerosons var ett långt elektroakustiskt stycke. Mot en fond av elektroniska klangmattor bröt pustande och pysande ljud in. Såväl Darth Vader flås som ballongpruppar kunde skönjas. Luftljudstemat banade väg för högst besynnerliga associationsbanor, ofta aningen obekväma då man stundtals fann sig konfronterad med en påträngande och flämtande munhåla. 010930
Gavin Bryars stycke baseras på en överbliven ljudsnutt från en dokumentär om urinvånare. Det är en man som med svajande stämma sjunger en kristen sång. Ett stycke av denna sång repeteras om och om igen under 20 minuter. Över loopen ligger en tät orkestermatta som långsamt förändras och introducerar nya instrument och slingor. Tom Waits sjunger i kapp med loopen. Han varierar betoningar och tonlängder och skapar på så vis tillsammans med orkesterns minimala förändringar en variation som är nödvändig för att hålla intresset uppe under hela stycket. Lowercase är en trio med sättningen gitarr, trummor och bas. Musiken ligger någonstans mellan emo, lo fi och noiserock. I monotona men smarta låtar levererar de högenergisk frustration. 010819
Ännu ett egenproducerat stycke från Andreas A, denna gång i samarbete med Paul M. Utifrån inspelat radiobrus har de klippt och loopat fram utsökt ambient. Grövre brusblock byter av varandra över en bakgund med harmoniska och melodiska små pip och tut. Francois Bayle representerar den mjukare och mer atmosfäriska skolan av elektronisk musik. Detta stycke bjöd på resor genom såväl skimrande små vattenfall av toner som mer arktiska landskap med längre och mer kyliga klanger. Genomgående fanns dock en helhet och ljudbild som gjorde denna musik väldigt inbjudande och omvårdande. Brighter Death Now var väl i mycket Bayle´s motsats. Primitiva rytmer över vilka muller- och distortionsmattor passerar förbi tillssammans med onda, nedstämda gregorianermunkar och ljudsnuttar från filmer. Atmosfären liknades vid en kall och fuktig katakomb. 010805
Occidental Martyr reciterar utdrag ur Death In June texter över minimala loopar och atmosfärer. Texternas tema kretsar huvudsakligen kring människans ensamhet och hopplöshet, tillsammans med musikens speciella ton skapas en svåremotståndlig och medryckande melankoli.
Utvecklingen hos King Crimson, legendariskt band inom proggrocken,
analyserades här genom att spela utdrag från deras första skiva från 1969
och deras senaste, från 2000. Kontrasten var påtaglig. Första skivan var
mjuk och böljande i klangen, med vackra melodier och en instrumentering
inkluderandes bland annat mellotron och flöjt. De gjorde då stora stycken
med en skogs- och sagoatmosfär som stegrades upp i stora, bullrande
crescendon fyllda av tunga slagverk och breda klanger. Majestätiskt och
orkestralt. 010725
Kvällen inleddes med tre stycken svensk elektro-akustisk musik. Det första stycket är från 1967 och de två andra från 1973. Neutron Star börjar med isolerade små sprak vilka expanderar och bygger upp en matta av fallande och sprakande syntljud. Attack 3 är en våldsam smocka, en tät ljudmatta av hetsiga modulationer och oljud. Basic Barrier började snarlikt de andra styckena, med modulerande analogsynthar skapas vad någon kallade "Space Invaders musik". Stycket gick dock från de syntetiska klangerna till ett lite mer atmosfäriskt och jordnära sound. Nine Inch Nails sysslar med starkt synthinfluerad metal, eller om man hellre vill se det så, metalinfluerad synth. Här bjöds musik från tre NIN skivor. Screaming Slave var det mest experimentella stycket. AM-brus, effektspäckade gitarrer, diverse elektronik och assymetriska, sönderbrutna rytmer bygger upp en ett fascinerande och omväxlande ljudlandskap. Övriga låtar var mer strukturerade och följde mer konventionella mönster vad gällde instrumentering och harmonier. Allt är hårt och svärtat, med trummaskiner byggs bångstyriga, men ändå raka rytmer över vilka det ligger sjok av distade gitarrer och synthar. Texterna kretsade kring tillvarons mörka och bistra sidor. 010715
Saltings Trio är ett gammalt studentkorridorsprojekt. Tre glada studenter spelade 1978 in en 7" med sjömanslåtar för att sprida bland sina vänner, skivan pressades upp i en liten upplaga och såldes under produktionspriset. Det är en punkig och rå produktion, inspelad i någons vardagsrum. Sättningen är dubbla gitarrer, trummor och sång med barska och skråliga bakgrundskörer. The Heavenly Music Corporation är ett 20 minutersstycke av Brian Eno och Robert Fripp, båda förgrundsgestalter inom atmosfärisk progressiv rock. Musiken är byggd enbart utifrån gitarrer och stycket är inspelat på modifierade rullbandspelare som möjliggjorde loopning av ljuden. Breda, ambienta ljudmattor toppas av mera konventionella vassa gitarrfigurer. Prince Charming gör instrumental hip hop med en väldigt personlig klang. Mycket av samplingarna är gammal easy listening vilken klippts sönder och stämts om till mörka och förvirrade landskap. Även levande instrument blandas in. I ljudbilden puttrar ständigt nya ljud upp och det hela känns väldigt organiskt trots att det till största delen rör sig om programmerad musik. Allan Pettersons 7:e symfoni är ett dynamiskt stycke där böljande kamp kontrasteras av platåer av lugn. En ständig kamp mellan ljusa harmoniska partier och bullrande mörka passanger för tankarna till livets olika skeden av med- och motgång, glädje och sorg. Musiken är väldigt fantasifull och avskalad, inga instrument behöver konkurrera om utrymme utan arrangemang och instrumentering låter alla komma till tals klart och tydligt, inget onödigt kladd och slask skymmer vare sig klang eller melodi. 010701
För andra gången fick vi höra musik skapad av någon av skivlyssnarna. Massdefekt är en duo där en av medlemmarna, Andreas A, har varit med från skivlyssningarnas början. "Tåg 822" är hämtad från den kommande CD-R produktionen "Prickterapi" vilken släpps i samarbete med AkA. Stycket är helt och hållet baserad på ljud inspelade på en tågresa mellan Falun och Åre. Ambienta, avlägsna tågtut blandas upp med mer friktionsfyllda broms- och skrapljud till en fascinerande helhet. Ett intelligent arrangemang gjorde att de ofta primitiva och brusiga ljudsjoken ändå kändes väldigt musikaliska. Ett mystiskt spår från en mexikansk pro-EZLN skiva. Ingen artist namngiven, det enda man får reda på är att det är Zapatistledaren subcomendante Marcos som talar. Någon har tagit ett av Marcos tal och över det lagt lortiga 8-bits breakbeats. Musiken låter som om den producerats i ett skabbigt trackerprogram och upplevdes antingen som väldigt enerverande eller helt charmant. Efter styckets slut lästes en svensk översättning av talet upp. Bad Sector's intensivt mörka ambient låter som om starkström rusar genom tonerna och spränger dem till ett ett skimrande gnistregn av svårplacerade övertoner. Konstiga stjärnresor eller döda städer var vad folk associerade musiken till. Tori Amos lågmälda ballader och pianospel hade en något påfrestande 80-tals inramning. Den svulstiga atmosfären störde ofta hennes känslosamma berättelser och det blev en bisarr kontrast mellan det genuina och mänskliga i musiken/sången och det plastigt artificiella i arrangemang och ljudbild. I det sista stycket började de två motpolerna dock att komma överens. 010620
Med singlarna "A huge ever growing pulsating brain that rules from the centre of the ultraworld" och "Little fluffy clouds" gjorde sig The Orb kända inom ravekulturen i början av nittiotalet. Med Dr Alex Paterson i spetsen skapar The Orb en musik som beskriver psykadeliska utflykter i drömmar och i rymden. De två klassiska spåren som spelades upp var centrerade kring resonanta synthljud och knepiga små loopar. En hel del fågel- och naturljud förekom även i de täta ljudlandskapen. All About Eve har sina rötter inom goth, synth och den mörkare popmusiken. Sedan deras första release 1985 har de dock gradvis utvecklats till att låta mer brittpop. Låten "Phased" har något mörkt över sig, men det dominanta draget i låten är knappast goth eller depprock, utan snarare engelsk gitarrbaserad monoton indie med elektroinslag. Sångerskans ljusa röst balanserar fint gitarrernas skrän och det mörka bas/gitarr/synth-malandet. Den andra låten, "Infrared", är instrumental och här dominerar de akustiska gitarrerna. Trots vissa mystiska hotande undertoner så har låten en avväpnande, lugn och drömmande aura. Även här förekommer elektroinslag. Pauline Oliveros intresserar sig i sin musik för förhållandet mellan klangvärldar och olika medvetandetillstånd. Detta stycke är ett väldigt minimalistiskt mullerförlopp med sublima klangförändringar. Från att börja i vad någon kallade "elskåpsambient", dvs ett statiskt surrande/muller, växte långsamt stycket och nästintill omärkligt sprack ljudmattan upp på sina ställen och ur mullret växte nya övertoner och flöden. 010603
Machine gun är ett klassiskt stycke explosiv frijazz, definitivt väsenskilt från vad man generellt brukar associera till då man tänker på jazz. Detta är svårgenomträngliga ljudmattor, en kakafoni av hamrande och tjutande. Stundtals glesas ljudbilden ut och det bjuds lite naknare soloprestationer, tex en fascinerande passage med stråkar vilka ömsom låter som då man bryter torra pinnar, ömsom som en sträng vilken spänns till bristningsgränsen. En sättning med trummor, bas, piano, stråkar och i mitten av allt Peter Brötzmann med sitt högenergiska saxofonspel. Luke Vibert, Sharp A2. Ett svängigt beat ovanpå en pianosampling och lite stråkar, egentligen är detta standardreceptet för trip hop. Det är dock inte ofta kvalitéen är så hög som i detta stycke. Pianoslingan är ovanligt vacker och slår an en melankoli som förstärks av de tack och lov något återhållna stråkarna. Lite suspekta glidande toner dyker upp som med sin syntetiska klang skär av mot den i övrigt varmt akustiska ljudbilden. Detta upplevdes av vissa som komponenten som räddade stycket från monoton självdöd, av andra som förstörelsen av en i övrigt angenäm låt. Arcwelder spelar en form av hård primalpop. Ett kargt, oljigt, monotont riffande emellanåt uppfläkt av ryckiga stela bryggor. Musiken närmar sig punken men är mer melodiös och svårfångad. The Moon lay hidden beneath a Cloud´s musik bär spår av såväl medeltida folkklanger, orkestral musik samt mörk ambient. En suggestiv kvinnoröst sjunger, viskar och gnäller fram historier om död och tragiska livsöden. Stämningen i musiken är ofta olycksbådande och på denna skiva drar det också en del åt det pompöst militära. Associationer gick såväl till Nico som till tysk 30- och 40-tals klassicism. 010520
Sonatas and Interludes komponerades 1946-48 och framförs på Cage´s egen uppfinning, det preparerade pianot, ett piano på vilket man monterat olika material (som skruvar, bultar, träklossar, och gummibitar) mellan strängarna enligt ett fördefinierat schema. Detta gör att pianot kan låta som en slagverksensemble och skapar en rytmiskt och klangmässigt annorlunda ljudbild, ibland påminnande om gamelanmusik. Styckena är fantasifulla, rytmiskt varierande och ofta mycket meditativa. PseudoPlotinos är ett solopopprojekt från en av de aktiva skivlyssnarna, Jari H. För första gången bjöds egenproducerad musik på en skivlyssning. The big fuck you song är hämtad från en gammal CD-R produktion. Det är en ödslig och spartansk poplåt med ett antipopulistiskt budskap. Hans andra stycke, Assymetrical hospital, var färskt för dagen och därför endast en preliminärmix. Detta stycke var mer experimentellt, lo fi poppig gitarr blandades med sångsamplingar och atmosfärsljud över vilket Jari sjöng och spelade bisarr orgel. When är en norrman vid namn Lars Pedersen, sedan länge en musikalisk spjutspets vad gäller experimentell musik. Karius & Baktus är en bisarr ljudodyssé i munhålans bakterieflora, förskrämda tandtroll samtalar över en ljudmatta som närmast kan liknas vid ett dissonant och knarrigt nöjesfält. Därefter följde utdrag ur stycket Death in the Blue Lake, musik inspirerad av en film med samma namn. Mörkt och läskigt. Orkestreringar som tidvis bryts sönder och liksom trevar sig fram lite på känn. Tickande klockor och When's sedvanligt skeva och hetsiga toner bryter in lite här och där. Evoe är mer avant garde pop, akustisk gitarr och skir sång blandas med halvmaskinellt slagverk och mystiska mungigeljud. Lätt plågad stämning. 010429
De två styckena av Ralph Lundsten och Leo Nilson är tidig svensk elektronisk musik. "Kalejdoskop" är en elektroakustisk väv med inslag av bearbetade instrumentala klanger och vardagsljud och börjar som en vandring i ett påträngande stadslandskap och övergår i en drömsk och fantasifull resa mot meditativa inre klangvärldar. "Lyckomusik" är en skir och ömsint liten elektronisk komposition, som en drömmande hymn i stämning och harmoni, en svårfångad doft av det ogripbara, en längtande känsla. Pink Floyd-styckena är från gruppens andra album och har inslag både av deras första psykedeliska stil och av den böljande atmosfäriska rockmusik som kom sen. "Set the Controls..." är ett suggestivt och repetitivt litet psykedeliskt stycke med mörka övertoner. "A Saucerful of Secrets" är ett längre stycke som börjar fritt och improviserat experimentellt, övergår i en tydligare musikalisk linje med trummor och gitarr och avslutas stämningsfullt och atmosfäriskt. 010415
Överlag ambient / atmosfärisk musik denna afton. Från pionjären Schulze's tidiga krautklanger via monoton rock i progressiv Pink Floyd-anda av Godspeed You Black Emperor! till ett avslut i mörk industri med hypnotiska tribalrytmer. Ett uppskattat och välbalanserat program. |