Det tredje och sista av våra gratiscaféer under FFF kändes ganska institutionaliserat. Folk tog oss för givet och en viss otacksamhet strålade kring folk som kom och svullade i gratis våfflor och bullar utan att reflektera det minsta över varför verksamheten fanns. En del dök upp och frågade helt fräckt hur många våfflor man fick innan vi sa stopp, andra gick och tipsade sin förening om att på Globen kunde man äta både socker och flott så det stod en upp i halsen utan att det skulle kosta ett öre.
Vi hade väl antagit att detta beteende skulle dyka upp förr eller senare, detta dämpade dock varken besvikelsen eller irritationen då vi faktiskt fick uppleva det.

För att inte bara bjuda på söta onyttigheter hade vi ordnat med lite musik och poesi på stora scenen under kvällarna. Fanny Lingqvist spelade och sjöng, Jack van Bruggen läste prosa och Andreas Ericson spelade förkrigsblues. Detta visade sig inte vara en så god idé, trots att vi fick njuta Fannys kraftfulla men samtidigt närvarande och känsliga låtar så ångrar vi djupt detta initiativ. Konsumtionsprogrammerade som folk är antog alla att det hela var över efter att musiken eller läsningen var färdig, folk klädde på sig och gick hem trots att kvällen var ung. Tidigare år hade folk suttit och häckat in på natten, nu antog de att vi var i färd med att stänga enbart på grund av att uppträdandet var slut.

Alla goda ting har ett slut, och även om detta inte var det mest upplyftande är det ändå med glädje och viss stolthet vi ser tillbaks på våra caféer. Tack till alla besökare, och ett särskilt tack till alla de som kom fram och undrade vad vi egentligen höll på med.

Titta på bilder från Våffelcaféet.