Långfredagen den 10:e April 1998

detta hände!
Det var mycket strul både före och under festivalen (något bättre ord för att beskriva denna afton hittar jag inte) men den artade sig till en veritabel succé. Märkbart så från att Sara, med sin orkester bestående av Jan Hellman på bas och gitarr, spelade inför en andlös publik redan vid åttatiden. Den stämningen höll i sig hela kvällen och publiken var på osannolikt gott humör och verkade gilla även de oseriösa och svårsmälta programpunkterna.

Drygt 110 glada besökare letade sig förbi entrén till konsertlokalen AkA hyrt på Ungdomens Hus där de besökande förutom scenframträdanden serverades utställning av foton, affischer, serier och 3 dimensionell grafik gjord på datorer. En video visade amatörmusikvideos, rysk black metal och 3D animationer mellan uppträdandena. Lagom till festivalen tryckte AkA också upp ett dikthäfte med bidrag från tre ungdomar samt undertecknad. Ungdomens Hus höll dessutom sitt kafé öppet i de angränsande lokalerna i vilken deras egen konstgrupp höll en samordnad utställning.

Först ut på scenen var det lokala bandet Ett Djävla Träd som massakrerade en gammal cykel ackompanjerat av livemixat ljudkollage och uppläsning av gammal alkoholinformation. Det mycket visuella framträdandet och larmliknande kompet ramade in det satiriska budskapet på ett mycket underhållande sätt och fler än man kan tro stannade kvar och verkade gilla framförandet. Betydligt färre lyssnade tyvärr på nästa band med den otympliga förkortningen SIWIWF vars intellektuella attityd och melankoliska skrammelpop borde passa dagens trender bättre, men inte publiken denna kväll. Någon rosaskimrande kommentar om söta pop-pojkar nådde dock mitt öra.

Efterlängtad av vissa klev sedan PP7 Gaftzeb upp på scenen. Han har ett förflutet som bisarr scenpersonlighet inspirerad av den amerikanske äckelrockaren GG Allin vilket dock hans nuvarande 70-tals "Pogo Pedagog"-utseende väl döljer. De som ville se något ovanligt blev dock inte besvikna då han delvis körde playback från en gammal demokassett och gick runt ibland publiken och skrek förolämpningar åt den. Några låtar var dock starkt framförda med sång och gitarr i traditionell trubadurstil och han lyckades mot all förmodan göra ett gott intryck på stora delar av publiken vilket överraskade även honom själv.

Större förväntningar hade man dock på den närmast älvlika Sara från Stockholm, vilkens spelning på Arvikafestivalen i somras så sorgligt blev inställd. Med Jan Hellmans fantastiska och enkla basspel och sin egen fantastiska sångröst (vilken har jämförts med Björk, Kate Bush och Diamanda Galàs) lyckades hon trollbinda publiken med endast fyra låtar vilka hon haft tre veckor på sig att repa in. Alla låtarna var okända för allmänheten som än så länge bara fått sig hennes två år gamla CD till livs. Vi hoppas att hon ska få en liten skjuts framåt efter detta och komma igen efter förra årets bakslag. Spelningen här är förövrigt den första sedan skivan släpptes.

AkA har sedan som tradition att öppna scenen för publiken under en timme, varvat med några kortare uppträdanden av inbokade artister. Denna gång var det Badula & Crazy BJ vilka framförde afrikainspirerad elektronisk dansmusik och den imponerande falu diskjockeyn Rayne som visade prov på sina färdigheter när han på 14 minuter mästerligt mixade 43 skivor. De spontana framförandena på öppen scen inkluderade sedan diktläsning, sång och en känslofyllt framförd version av "I will always love you" på kazoo.

Hjärtat kröp sedan upp i halsgropen när hackor, kedjor, stålrör och två stora oljefat släpades upp på scenen. I bar överkropp kom sedan Heinrich, Hnz och Dojjl i "världens bästa industriband" Bice ifrån Väsby, in på scenen. Till tonerna av Dojjls klockradio slog man sedan sönder oljefaten inför en till början skeptisk publik. Men allt efter som situationen blev absurdare rycktes man med i förstörelsen och när de dessutom råkade hitta en rytm började många till och med dansa.
Jag såg någon vrida sig av skratt i ett hörn och andra söka sig till kaféet. Likt PP7 blev dock medlemmarna i Bice också mycket överraskade när faktiskt en stor del av åskådarna visade sig uppskatta deras tilltag och i en sista ansträngning även kom upp på scenen för att hjälpa till.

Som sista programpunkt skulle så technogruppen Slobban från Svärdsjö spela, med support av Hans Berg vilken egentligen skulle spelat på öppen scen. Slobban kobinerar samplingar av svensk schlagermusik med analoga slingor och effekter, men mest fascinerande är nog den hembyggda Tereminen de använder som improvisationselement. Runt tolv först mattades sedan festivalen av och kvar återstod då endast att städa och låsa för vilket vi måste ge ett stort offentligt tack till de fem som ensamma fick lov att göra detta.

Vår sista förhoppning är nu att det inte ska dröja sex månader till nästa arrangemang från AkA och att vi ska ha råd att hyra lokal av någon annan än de redan tungt belastade Ungdomens Hus Valhalla.

högaktningsfullt/jimPe

aka / organisationen / historia

aka@akultur.org