AkA om känslolivet, kulturen och demokrati

Det första steget mot demokrati börjar i erkännadet av sitt eget värde och sig själv som en person som förutom att vilja, även kan genomföra något. En person med möjlighet att förverkliga sina tankar och känslor i verkliga livet. En person med makt.
Först då vi har den grunden kan vi börja bygga ett samhälle som är demokratiskt, där alla är med och verkar. Innan man nått fram dit flyr de flesta ansvar och engagemang.
En person som inte värderar sig själv som människa ställer inte heller krav på att behandlas som en människa. Detta öppnar upp för inhumana krafter att husera fritt i samhället. Allt ifrån tonårsidoler till näringsliv till yrkespolitiker slår mynt och roffar åt sig makt på bekostnad av vår dåliga jagbild och vårt självförakt. Något man oftast finner sig i om man anser att man själv inte kan eller förstår. Att någon annan alltid vet bättre.

Att bryta ett självförtryck är komplicerat. Det kräver att man tar itu med de känslor och tankar som vi i regel trycker undan och försöker hitta vägar att slippa tampas med. Ens liv måste ses såsom utifrån. Man måste fråga sig vad det är som hindrar mig från att handla på de sätt jag känner att jag skulle vilja.
Processen att utvärdera sig själv är smärtsam och tidskrävande. Det gör ont att svara på sina egna frågor. Att tvingas inse att man ljugit för sig själv. Att man kastat bort tid och potential. Att statusjakten och allt man identifierar sig med egentligen är ihåligt. Att så fort man tillåter sig att känna efter så kommer smärtan, inte den glädje vi så desperat jagar men bara ser andra uppleva.
Och slutligen känslan av skam då man inser hur många gånger man krupit inför andra och förnekat sig själv, bara för att man inte vill vara till last. Bara för att man vill bli omtyckt och ansedd lätt att ha och göra med. Att inte betraktas som en nejsägare, en feltyckare.

Utan att röra i det jobbiga, att konfrontera och ställa till svars, kan vi inte utvecklas som människor. Utan att känna vår egen rädsla och våra egna smärtor har vi också svårare att respektfullt möta andra människor.
Ledsamheten, oron och ensamheten fyller vår tillvaro till bredden. Tyvärr får den inget utrymme och vi blir långsamt alltmer oförmögna att hantera dessa känslor. Istället för att sätta dessa känslor i ett sammanhang, att se dem som en uppmaning till att tänka om, flyr vi från dem. Till stor del genom att bedöva oss med droger.
Genom att köpa sig glädje och bekymmerslöshet ett par kvällar i veckan slipper vi det arbetssamma att uppnå glädje genom att först övervinna sorg. Genom att skapa mötesplatser där vi berusade kan träffas så slipper vi den ångest verkliga möten bär med sig. En annan flykt är underhållningskulturen, det vill säga den kultur som inte ställer några krav eller väcker några frågor. En kultur som bedövar och passiviserar genom att den inte inbjuder till deltagande och eget skapande. Oftast en proffskultur, en envägskultur med en producent i ena änden och en konsument i den andra. En konsumistisk kultur där rollerna är låsta. Antingen är man rockstjärna eller så är man bara en vanlig människa. Är du bara helt vanlig får du nöja dig med att stå och gapande kika upp på den upplysta scenen. Det är där allt händer. Det är dit du aldrig kommer. Men du kan ju köpa skivan och t-shirten och sitta hemma i och drömma om hur livet vore om du också var känd, om du också vore någon.
Eller läs en god bok som handlar om allting utom vad som händer i ditt liv. Då kan du i alla fall somna in varje natt med vackra tankar i ditt huvud om hur trevligt det vore om en ståtlig man red in på ditt gods och romatiskt förförde dig i stallet medan din stormrike make var på affärsresa för att dra hem ytterligare en säck pengar.
Läser du något vackert varje kväll kanske det ändå känns meningsfyllt att gå upp dagen efter. Trots att meningslösheten och frustrationen gör sig påmind redan under frukosten.
Vissa människor tjänar ofantliga pengar på att sälja ytliga drömmar till oss.
Vissa människor tjänar pengar på vår ångest. Vi köper deras knark istället för att ta itu med vår smärta.
Vi väljer i längden förtryck istället för demokrati. Att ledas istället för att leva.

Det måste inte vara så. Trots att alkohol är social norm är det inget tvång. Det finns kultur som utifrån mänskliga erfarenheter talar till andra människor. Kultur som inbjuder till reflektion, till deltagande. Kultur vars syfte inte är att dra in pengar.
Det finns alternativ. För den som offrar och väljer.

Att bygga demokrati handlar inte till huvudsak om politisk skolning, ett teoretiskt kunnande i sakfrågor eller anordnande av demokratifestivaler.
Demokrati är den känslan som tvingar dig att säga ifrån då någon trampar på dig. Som övertygar att ingen har rätt att fylla sina fickor på din bekostnad.
En aktiv demokrati är konfrontation och kommunikation. Det är att uttrycka vad man känner. Att ta sig tid att lyssna till vad andra känner, att tillsammans diskutera och försöka förstå varandra.
Det är smärtsamt då det kräver reflektion och självkritik. Det är ansvarsfullt då det handlar om fler än en själv.
Det är i mångas ögon otidsenligt och irrelevant. Våra folkvalda är knappast intresserade av demokrati. Istället stämplar de verkliga demokrater som virrpannor eller terrorister.

Den demokratiska bristen är stor. Det ligger ett ansvar hos oss att sluta göra som vi blir tillsagda och istället själva komma fram till vad vi vill i våra liv. Utifrån det skall vi sedan leva och medvetet handla.