Akt 1.

[Mörkt.]

[Väckarklockan ljuder. Ljusspot tänds på mannen. Han reser sig, tar på sig byxorna, (pys från kaffebryggare) tar kaffekoppen och sätter sig.]

- Klockan ringer 6:47. Jag går upp, klär på mej och dricker kaffe. När jag ställer ner kaffekoppen så är klockan 7:15. Alltid. Varje morgon. Går detta mönster att bryta?

[Han gör två likadana "Tai Chi"-rörelser i luften.]

- Är jag programmerad till detta?

- Kan jag ställa om väckarklockan så att jag vaknar 9.00 istället och komma för sent till jobbet? Är det möjligt? Finns det någon knapp på väckarklockan som jag kan justera alarmet med? Varför har jag aldrig tittat efter?

[Tittar, vänder och vrider på väckarklockan.]

Nej... (det finns ingen).

Akt 2.

[arbetar]

- Hur tomt är mitt liv? Hur stor är meningslösheten i mitt dagliga slit? Är mitt liv en monoton väntan på döden?

[arbetar vidare]

[(Plingplong... Lunchrast!)]

[Matrast (?) sittande: ]
Finns det någon mening med mitt liv utan fabriken?
Finns det någon mening med fabriken utan mej?
Finns livet?
Vad är livet?

[Plingplong... Tillbaka till arbetet (med liv och lust)!]

[tillbaka vid maskinerna: ]

[Plingplong... Du ska vara tacksam för att de värdefulla maskinerna valt ut dej som den ende värdig att betjäna dem.]

Om jag kunde skicka min röst ut i oändligheten, om jag fick skrika ett ord, en fråga, skulle jag då få något svar? Skulle ens ekot komma åter? Är livet för kort för att vara annat än ingenting?

- Jag måste finna någon/något därute. (Ett eko.) Ett svar. Jag är inte ensam med min tomhet - det kan jag inte vara. Jag vill släppa in andra i mitt liv. Leva. Jag måste få leva!
Det kanske finns någon som är som jag - lika ensam och liten.

(Jag måste (ut) ta reda på det! (Jag har väl inget att förlora?))

[funderar... springer ut ur fabriken]

Akt 3.

[Han kryper in omtumland och bitter]

Jag räckte ut min hand och vädjade
Min själ vädjade och jag vände min kropp mot er.
Mitt ansikte bad er om uppmärksamhet och jag gav er uppmärksamhet... i självklarhetens namn.

Jag hade hoppats på ett möte.
Att vi skulle se varandra, (som människor.)
(Att vi var människor.)

Förstod ni inte att jag var sårbar?
Förstod ni inte det?
Det gjorde ni nog.
Annars hade ni inte vågat slå mej.

För det var precis vad ni gjorde!
Ni slog mej med (era ord,) era miner, ert kroppsspråk, er ignorans, era lögner...
Med dem slog ni mej blodig.

Ni sparkade på min självkänsla och förlamade min själ.
Den är inte död, men ändå livlös.

Vad tänkte ni när ni skrattade åt mej?
Vad tänkte ni när ni med era ord och blickar visade att jag inte var välkommen?

Det var inte kärlek i era ögon.
Det var inte välvilja i era ögon.
Det var ingen värme...
i era ögon...

Jag är inte död, men ändå livlös.

Vad fick mej att tro på en framtid utanför dessa murar? En ondskefull känsla av hopp. Var kom den ifrån? Hjärnspöken!
Utan dessa skulle jag vara närmare maskinerna inuti... deras väsen... accepterad, av dem och mig själv.

En hel värld därute som verkade så mänsklig i min fantasi. Varför skulle den vara (trodde jag) det? Bara hjärnspöken!

Jag är ingen maskin, men jag har inget gemensamt med människorna därute.

[Han reser sig beslutsamt och går fram till en maskin]

Jag måste hänge mig helt åt (att bli maskin) maskinens väsen, jag måste bli maskin för att kunna dela maskinernas gemenskap. (Korta ner något för slagkraftighet)

[Han börjar bygga om sig till maskin... Tona Ner ljuset helt eller Dans med den ombyggde fabriksarbetaren och alla maskinerna tillsammans.]

SLUT

aka / produktion / maskinens väsen

aka@akultur.org